Till dig, Musse.

Det händer ofta att jag sitter och bara bläddrar igenom massvis av bilder på dig. Ler åt minnena. Sörjer smärtan i hjärtat. Stolta tårar rinner ner för mina kinder. Ingen har gjort mig stoltare, än du.

Jag tänker på den häst du var, den häst du är. Den fantastiska individen, den otroliga talangen. Du ger bara glädje, du är en glädjegruva.

För mig, spelar det inte längre någon roll att du var den som slog från underläge, som vann Kriteriet och fick tyst på kritikerna med två svenska rekord. Att du gång på gång visar dig vara den bästa hästen, oavsett vad andra säger. Att du helt enkelt är en grym jäkla travare. Men det spelar ingen roll. Det jag saknar med dig, är inte besöken i vinnarcirkeln, segerdefileringarna. Det jag saknar, är ditt huvud mot min axel. Det jag saknar, är att borra in mitt ansikte i din man, och bara känna att jag kan stå där för evigt. Jag saknar dig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0