Underbart...

När jag väl fått tid till att träna, har jag dragit på mig en vidrig förkylning. Bläääääää! Jag hatar att vara sjuk. Jag blir så ynklig... Och det finns inget värre än att träna med förkylning tycker jag, dels är det farligt och gör ju inte förkylningen bättre, men det täpper som igen extra mycket i både halsen och näsan. Nej, jag väntar ut förkylningen innan jag sätter igång på allvar. Jag ska klara 1 mil på 50 minuter i slutet av sommaren. Ingen omöjlighet alls, då jag klarade det förra året.

Nu ska jag i alla fall iväg och köpa lite sjukvirke, det vill säga någonting gott att äta. Jag nyser som en idiot och jag måste vara frisk till på lördag då jag ska på Försvarsmaktens finmiddag, skulle ju vara jäkla jobbigt att nysa och snora i finkläder och finsminkning....

Ett litet djur som lämnat stora minnen.

I förrgår var tragedin ett faktum hemma i mitt barndomshem, den röda villan med vita knutar, i ett vanligt villakvarter. Min mellansysters hamster Mumlan hittades död, drygt 1,5 år gammal. Det kom plötsligt och lite oväntat. Klart att det är vida känt att hamstrar lever inte allt för länge - livslängden är betydligt kortare än marsvin som vi alltid annars haft - men det här var för tidigt.

Mumlan var en mycket glad prick, en socialare hamster får man helt enkelt leta efter. En totalt orädd tjej som charmade hela familjen. Hennes matte Elvis pysslade med henne mest hela tiden och gav henne massvis med kärlek. Ett lyckligare liv kunde den lilla vita pälsbollen inte haft.

Vila i frid Mumlan. Och jag tänker på dig mellansyster!










Nästa resa bokad!

Fredag den 13:e juli drar jag och hjärtat en liten sväng till Berlin. Vi stannar i fyra dagar, alltså tills på tisdag 17:e juli. Sägs att Berlin ska vara ganska skön stad. Ska läsa på lite mer om den och se vad vi kan hitta på. Ska bli roligt med en ny stad, i ett nytt land. Framför allt ska det bli superdupermysigt <3






Äventyret fortsätter.

I och med semestern var jag borta från min lilla kille en vecka också, så Linnea i stallet har varit så himla gullig och hjälpt att ta hand om honom! Det är lite mer än en månad sen Zidane blev norrbottning, och han har stått för en otrolig utveckling.

Idag är han en mycket social kille, som kommer fram i hagen och hälsar snällt. Han gillar när man klappar honom och pillar han i ansiktet, och pussas gärna. Vi har börjat träna på att stå uppstallad, vilket inte var några som helst problem idag. Han stod snällt i 10 minuter innan han började trampa lite med en hov, och då bestämde jag att det fick vara nog för idag. Vinterpälsen har han kvar av, så vi jobbar på att få bort den. Under vinterpälsen har hans fina fläckar börjat synas - han är ju isabelleskäck!

Han har börjat visa lite attityd också, kan gå åt vilket håll han vill... Det är en otroligt stark liten häst kan jag säga! Lite besvärlig kan han vara när man leder, då han helst betar och blir arg när han inte får det, vilket han visar med diverse stegringar. Men vi ska träna mer på det där att gå för hand, annars kan det ju vara hingsthormonerna som börjat spöka. Annars har han nog inte ens märkt av att han är hingst, det står ett brunstigt sto i stallet och han bryr sig inte mer än vanligt. Dock tycker jag ju att det är bra att hästarna visar lite vilja och är framåt, brukar bli bra tävingshästar då, höhöhö!

Han har i alla fall utvecklats något så enormt och jag är så stolt över honom!




Resan.

Har ju då varit på en veckas semester, på Mallorca. Första gången jag var där. Vi var i en liten ort som heter San Augustí, och ligger alldeles utanför Palma, som är den största staden på Mallorca.

Vi åkte ett stort gäng och skälet var min farmors 70-års dag som inföll i torsdags - grattis farmor! Det var en lugn och skön vecka med massor av sol, inte så mycket bad för min del men desto mer för de yngre i sällskapet.

Nu är det bara ladda batterierna för en sommar med massor av jobb. Imorgon jobbar jag 8-17 och jag säger då det, jag längtar redan efter normala arbetstider! Dock börjar jag näst-nästa vecka med mitt andra jobb, som bartender och då är det ju natt som gäller. Nåja, hela dagarna går ändå inte åt, som det gjorde på mitt förra jobb. Så detta känns bra och nu har jag massor av energi!

Tack kära släkt för en trevlig resa!






Elitloppet...

I mitt förra inlägg skrev jag om mina favoriter inför årets Elitlopp. Sanity tog sig (tyvärr) inte till final, men det gjorde Commander Crowe och det med stor bravur! Efter att ha sett Commander Crowe i hans försök vad det bara klart - han kommer vinna Elitloppet 2012! Och precis det gjorde han.

Commander Crowe är en sån häst som ger mig rysningar. Gråten fastnade i halsen, när jag dels (visserligen får tv-soffan, men ändååååå) fick se denna fantastiske kämpen som bara trampar ner allt motstånd, och när de sedan filmar på hans ägare som bokstavligt talat gråter av lycka! Två gånger! Okej, jag hade också gråtit av lycka, men jag har aldrig sett en hästägare så jäkla lycklig!

Jag har beundrat många hästar idag. Främst Commander Crowe, men även flera som ser så fantastiska ut. De ser lyckliga, pigga, alerta och rent ut sagt, underbara ut. De glänser på ett sätt som bara de bästa tävlingshästarna kan. Idag har jag också konstaterat, att jag bara sett en ponny som glänser på samma sätt. Och det är Razmus Raid.

Elitloppet - en gång om året.

I helgen stundar Elitloppet, det största loppet för oss travgalna svenskar. Såklart är jag inte på plats... Vet inte hur många gånger jag sagt att nästa år - då jävlar, men ändå misslyckats. Men jag får göra det igen nu; nästa år, då jävlar ska jag vara på plats!!!!
I år håller jag på Sanity, drömhästen som tränas av Malin Löfgren, en liten - framför allt kvinnlig - tränare. Ingen kvinna har vunnit Elitloppet förr och jag har ju alltid drömt om att få bli den första, men jag lyfter på hatten för Malin och håller stenhårt tummarna för henne och Sanity. Jag får bli den första kvinnliga kusken som vinner. Med egen häst, såklart. Håller även en tumme för Commander Crowe. Visserligen tränas han av en halvgalen fransman nu för tiden, men gud vad jag älskade hästen när han radade upp segrar för Petri Puro med störtsköne Peter Ingves i vagnen här i Sverige. Och det sitter kvar. Jag tycker hästen är fantastisk.
Så Sanity eller Commander Crowe. Heja!

Mallis levererar sol.

Vi har haft överdrivet bra väder de senaste tre dagarna nu! Söndag och måndag var sådär, medan tisdag, onsdag och även idag har erbjudit riktigt bra väder. För bra väder för somliga, som är solgalna, det vill säga jag. Jag har visserligen ganska tålig hud och blir lätt brun, men jag är alltid väl optimistisk. Att smeta på sololja dag 3 i stark sol är att överdriva. Lite surt också att jag fått otroligt fula linjer under brösten... Min nya bikiniöverdel i stolek 38 var visst lite för stor under, så ja... nu är det inte så fint där. Tur att det inte är det man ser, bara min stackars pojkvän som får stå ut med den synen! Fast jag har ju 2 dagar att sola till det lilla missödet.

Nu ska jag svalka mig lite, och imorgon tar vi nya tag i jakten på den perfekta solbrännan.


Uppdate från luften!

Sitter just nu på planet till Mallis. Norwegian har gratis Wifi på sina plan, gaaanska nice! Lite segt, men vad sjutton, internet är internet och är man uppe i luften över Tyskland någonstans ska man vara glad!

Absolut ingenting har hänt. Annat än att jag råkat snubbla över Alice och att Alice bestämde sig för att bada sina leksakspingviner i vattnet som jag köpte åt henne på planet till Stockholm, som kostade 25 kronor..... Men ja, ingenting större. Jag bloggar mest just nu, för att jag kan. Bara så ni vet.

Hörs!

Ett nytt ställe.

Imorgon, eller idag kanske det blir, ska jag resa iväg till ett ställe jag aldrig varit på förr - nämligen någonting så svenne som Mallorca! Jag har varit i Spanien förr, både Barcelona och Gran Canaria, men nu blir det Mallorca. Vi är ett stort gäng som åker, jag och nästan hela min familj, bara min storebror blir hemma på grund av jobb, sedan farmor och farfar, faster Fia med familj, faster Anna och farbror Mats. 16 personer allt som allt. Vi åker för att fira farmor som fyller hela 70 år! Ganska nice firande, om jag får säga det själv. Så nu, klockan 07:50, åker vi mot Luleå för att ta flyget till Stockholm, där vi får hänga någon timme innan vi lyfter mot Mallis klockan 15:50.

Jag ser framemot en vecka i solen, med värme och god mat. Som vanligt, när man åker iväg en vecka och bara myser. Nästa resa får bli lite mer äventyrlig, men nu tänker jag minsann bara njuta. Det är jag värd.








Grattis Alice, eller Allis.

Idag fyller min minsta lillasyster Alice, eller Allis som hon stavar det själv, 7 år. Tiden har gått så fort, jag minns fortfarande när hon var bebis. Av alla mina syskon är hon faktiskt den jag minns mest av när hon var liten, jag var 13 år när hon föddes och hon har ju som hängt med. Och i tanke på att det känns som igår jag var 14-15, kan ni ju tänka er hur liten Alice egentligen känns för mig.

Alice är inte bara mitt yngsta syskon, hon är även mina föräldrars minsta. Min pappa skrev för någon dag sen i deras blogg, om en slags era som glider mot sitt slut - skolavslutningar, luciatåg, att berätta kvällssagor och sjunga små sånger, att ens barn kryper upp i ens famn. Alla vi andra är för stora för det. Det är ett litet glapp mellan Alice och den näst yngsta, Elvira, som är 12 år. Elvira är nästan tonåring, hon målar naglarna och har här i dagarna skaffat Facebook. Ni förstår skillanden.

Alice är det syskonet som inte kommer växa upp med oss andra på samma sätt. Jag och min äldre bror David har båda flyttat. Elina lär flytta inom några år. Sen följer även Johan och Elvira, fast dit är det ändå några år. Kvar blir Alice, som kommer få bo ensam med vår mamma och pappa. Hon är minstingen, helt enkelt, och nu håller även minstingen på att bli stor. 7 år, till hösten börjar hon 1:an.

Grattis Alice på din födelsedag! Snart är du också en stor tjej! Men du är och förblir, min minisyster <3










Den 16:e juni....

....händer det jag drömt om i nästan ett helt år. Jag får återse min älskade Razmus Raid igen! Har tänkt åka och hälsa på honom flera gånger, men det har inte blivit av. Funderar på att åka och se någon start här framöver, men misstänker att jag kommer ha massor av jobb här på helgerna nu i början av sommaren (och för resten av sommaren med för den delen). Men den 16:e juni, kommer han hit, till Boden, där han vuxit upp och där vi blev som ett.

Finns inte ord för hur mycket jag saknat honom. Jag vågar inte ens känna efter ordentligt, och när jag väl gör det kommer alltid tårarna. Men snart, snart får jag krama honom igen. Och se honom starta! Fy så nervös jag kommer vara!

Summering: Jag är grymt lycklig, och det finns inte ord för hur kul det ska bli att få träffa älskade Musseman!


Sista dagen...

...på Moderna Försäkringar jobbar jag idag. Är faktiskt med lite blandade känslor, jag har börjat gilla jobbet mer och mer nu sista veckorna och det är en grymt skön atmosfär på stället. Men det överväger dock inte det faktum, att jag inte har något liv utanför jobbet måndag till torsdag och att jag faktiskt helst gör något annat. Så idag blir det sista dagen. Och det ska bli en grym dag.

Jag längtar faktiskt, efter att få hinna med att göra saker. Någonting så simpelt, som att hinna tvätta en dag och hinna med någonting annat, att hinna att gå och handla en tisdag och kanske till och med hinna börja träna. Det ska bli grymt skönt, att få äta middag med min älskling en vanlig torsdag, och att kanske kunna äta lunch med kompisar en måndag. Det här är småsaker, som varit omöjliga för mig fram till nu. Och det är inte riktigt det liv jag vill leva.

Framför allt kommer jag få mer tid åt min lilla Zidane. Han var så himla underbar i morse! Ska bli grymt kul att få börja jobba nu på riktigt, när han börjat känna sig som hemma.

Pink!

Pink, en av världens mest geniala artister. Sjukt hur mycket jag gillar många av hennes låtar! Här pratar vi om självförakt, att vara utstickande och girlpower. Allting på samma gång i en bitterljuv blandning. Fantastiskt, var ordet. Kärlek till Pink!


Ett beslut.

Jag har bestämt mig för att aldrig mer banta, aldrig mer tvinga mig till att fixera mig vid min vikt. Jag hade min vadslagning med min pojkvän, men en dag slog det mig bara; Till vilken nytta?

För helt seriöst. Vem bryr sig, om jag väger 52 eller 53 kilo, 55 eller 48? Är det någon annan än jag själv som verkligen ser skillnaden? Och med handen på hjärtat, älskar jag mat, och att äta lite mer än att fundera på vad jag äter. Sund livsstil och motion i all ära, och ja, bara för att jag inte bantar betyder det inte att jag tänker vräka i mig all onyttig mat i världen och aldrig lyfta ett finger. En sund livsstil, är när man mår bra. Och jag mår inte bra att fundera så mycket på min vikt.

Jag vet vad viktfixering kan göra med en människa. Och dit vill jag tamejfan inte sjunka! För som sagt, vem bryr sig om vad jag väger egentligen? Om 10 år kommer jag ändå ha putmage och hängbröst efter barnafödande, och faktiskt brukar jag tänka så ganska ofta, vem bryr sig om 10 år?

Jag kan se mig själv i spegeln och känna mig fin. Jag älskar att mina bröst blivit större, att min rumpa börjat puta. Jag ser mig själv i spegeln och tänker att jag ser smal ut. Klart jag har mina komplex, men jag har börjat mata mig själv med den slags retoriken, som talar om för vad jag står för, hur jag ska må bra och det viktigaste av allt, vem som egentligen bryr sig.

Jag slår mitt slag nu mot utseendefixering, vikthets och ideal. Jag äter hellre bullar och har en mjukare mage, än att ha en automatisk kaloriräknare i min hjärna och med ångest över att jag inte förbränt nog mycket under en dag. För jag är den jag är, och 45 kilo eller 65 kilo så är jag ändå en unik tjej, som tror på den jag är!


Inspiration?

Inspiration efterlyses. Eller bara en stor jäkla spark i röven. Det är sjukt att man kan sitta inne med så mycket, tänka så mycket men helt enkelt inte bara ha nog inspiration för att skriva det ur sig. Så om någon har en hink inspiration till salu, var vänlig hojta till!

Du <3

I forgot to say out loud how beautiful you really are to me,
I cannot be without you,
you're my perfect little punching bag.

Irritation....

Har börjat lägga fram mina bikinis, för om mindre än en vecka bär det av till Mallorca! Problemet är bara det, att överdelen till en av dem saknas... Det är en blåmönstrad, i indisk/kinesiska mönster (????)... Så kära storsyster, om du vet att du har överdelen till den bikinin - var vänlig säg till så jag får tillbaka den! Puss!

Drömresemål.


Paris.


Milano.


Dublin.


Jamaica.


Rom.


Berlin.


Santorini.


Vietnam.


Amsterdam.


New York.

Lilla Zidde-Pidde.

Unge herr Zidane Zojvide, mer känd som Zidde-Pidde, har gjort fina framsteg. Nu för tiden, kommer han i hagen när man kommer och bara det tycker jag är riktigt kul - för en månad sedan var han svår att få fast överhuvudtaget. Jag blir alltid lika varm i hjärtat när lillkillen kommer fram och hälsar glatt!

Idag har vi varit ute på en promenad i skogen också. Mycket att se på, tyckte Zid, och passade på att nosa fram lite gröngräs i samma veva. Lite glädje och attityd visade han också, i form av små skutt och en och annan stegring. Han som hoppar till, flaxar lite med frambenen, sen går han snällt igen. Sötgubben min!

Han fick dessutom stå på stallgången, uppstallad! Det gick faktiskt riktigt bra, jag hade honom fast någon minut och borstade honom då lite. Han började rycka efter ett tag och då släppte jag lös honom, vi ska inte gå för fort fram. Men det är roligt att han blir mer och mer framåt och nyfiken!

Extra kul är idag också att Zids mamma Dar's Foxtrot tog nytt rekord - 1.52,6! Inte illa att göra det så här tidigt på säsongen efter ett års mammaledighet! Han har att brås på med andra ord, min unga herre :)


Nosar på kompisen Power.


Stallgången efter Zidde-Pidde blivit borstad... Han fäller enormt med hår!


Nyfiken långnäsa.

Inaktivitet...

...jag vet! Men har verkligen haft fullsmockad vecka. Dagarna bara rinner förbi och jag hinner verkligen ingenting annat än att jobba och vara i stallet.

Vad har hänt då? Nja, inget speciellt direkt. Jag har varit en liten partyprinsessa denna vecka och festat både torsdag, fredag och lördag. Gud vet när det hände senast och gud vet när det kommer hända igen!

Zidane gör fina framsteg. Han kommer nu fram i hagen och är riktigt nyfiken. Nu när jag byter jobb kommer jag få mer tid åt lillkillen och då ska vi börja jobba på allvar. Ska bli så kul!

Från och med nu lovar jag bättre uppdatering. Sådeså! Puss fina läsare!

Äventyr äventyr äventyyyyr!

Kroppen bara skriker efter någonting nytt, någon stor upplevelse. Till hösten ska jag tamejfan göra någonting riktigt kul! Sådeså!

Jag och min morfar.

Min morfar Torbjörn är något av en förebild för mig. Här är vi, när jag var väldigt, väldigt liten.

Till dig, Musse.

Det händer ofta att jag sitter och bara bläddrar igenom massvis av bilder på dig. Ler åt minnena. Sörjer smärtan i hjärtat. Stolta tårar rinner ner för mina kinder. Ingen har gjort mig stoltare, än du.

Jag tänker på den häst du var, den häst du är. Den fantastiska individen, den otroliga talangen. Du ger bara glädje, du är en glädjegruva.

För mig, spelar det inte längre någon roll att du var den som slog från underläge, som vann Kriteriet och fick tyst på kritikerna med två svenska rekord. Att du gång på gång visar dig vara den bästa hästen, oavsett vad andra säger. Att du helt enkelt är en grym jäkla travare. Men det spelar ingen roll. Det jag saknar med dig, är inte besöken i vinnarcirkeln, segerdefileringarna. Det jag saknar, är ditt huvud mot min axel. Det jag saknar, är att borra in mitt ansikte i din man, och bara känna att jag kan stå där för evigt. Jag saknar dig.




Senaste jag.


Paaaain...

På tal om inget, så tror jag att jag åkt på urinvägsinfektion. Aj, var ordet, och känner nu att kroppen börjar sega efter. Tänker kila till VC på måndag om det inte blivit bättre. Av ren tillfällighet har jag faktiskt tranbärsjuice hemma och det ska ju vara bra att dricka har jag hört. Så morotskaka, te och tranbärsjuice blir min middag. Perfekt!

Men vad händer sen...?

Ligger i någon slags kris just nu tror jag. Känner att jag blivit riktigt gammal. Just nu rullar allting på - jag har mitt jobb som jag å andra sidan ska sluta, men jag har sommaren ordnad med två andra jobb. Jag har lägenheten med min underbara sambo, dock ska jag börja söka ny lägenhet då jag idag fått nog och verkligen bestämt mig för att den här lägenheten är för liten, vi-ska-ha-en-större-lägenhet!!!!!

Men det jag funderar på är, vad händer sen? Vad händer till hösten? Vad ska jag göra nästa vinter? Jobba, visst. Men det känns som att jag slösar bort mitt liv, min tid, om jag jobbar "bara för att". Jag tror att man ska göra någonting man älskar. Jag hade älskat att jobba heltid som bartender, eller på ett café. Tyvärr är det svårt att få jobb som det här uppe, nu har jag ju som bartender i sommar men efter sommarsäsongen vet jag inte hur det blir. Min tid är dyrbar, mitt liv är dyrbart. Åren bara försvinner. Jag vill ha kul, vill känna att jag gör någonting som känns bra för mig.

Jag vill ju jobba med film och planerar att börja plugga nästa år, men fram tills dess vill jag inte bara sitta bort tiden utan faktiskt göra någonting vettigt. Jag vill ut och resa lite till. Men inte för länge, för jag har ju min gubbe här hemma och han planerar jag att behålla ungefär livet ut.

Men allting löser sig nog. Jag får väl övertala min man att flytta söderut. Att ha vår istället för snöstorm i maj, skulle i alla fall känns bra. Det är ett som är säkert.

Nyfiken gosse.




Dags att städa?

Ikväll är det städdags. Till och med jag - stökdrottningen som trivs bra i stök - tycker det är för stökigt. Eller vad tror ni?


RSS 2.0