Saknar det skvättande gruset.

Det är sommar och den bara glider förbi. Jag jobbar, jobbar och jobbar. Bränner ut mig själv och försvinner i min egna lilla bubbla. Som det ska vara.
 
Det enda jag riktigt saknar, är att sitta bakom en speciell häst, uppe i skogen på Petberget. Det ska vara en kväll, då solen fortfarande skiner och det precis går att köra i t-shirt. Varv efter varv, ska vi köra runt, runt, jag och min ädla springare.
 
Jag saknar lukten av skogen, ljudet av fåglarna. Lugnet. Bara sitta där i vagnen, njuta, och känna vilken perfekt häst jag har. För han är så perfekt. Alltid. Även fast han skvätte sand och grus. Alltid blev jag lika irriterad när jag glömde glasögonen i stallet, som jag till slut lärde mig att nästan aldrig göra. Men även fast glasögnen skyddar en del, sved sanden ändå till på kinderna. Jag saknar det också.

God damn it, vad jag saknar dig nu, Razmus Raid.

Kommentarer
Postat av: Pappa

Allt har sin tid gumnan...

2012-07-23 @ 23:12:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0