Ett brustet flickhjärta.

Idag då jag varit sjuk, har jag kikat tillbaka lite på gamla grejer som jag skrivit, för längesen. Det jag läst, är om mina forna smärtor i mitt lilla hjärta.

Det känns som en miljon år sen - för längesen - men det är bara 1-2 år sedan. Så mycket som har hänt sedan dess, och så mycket jag växt sen dess. Jag minns, att jag aldrig skulle kunna förlåta ett svek och att jag kände mig som världens offer. Men nu, lite äldre och lite klokare, kan jag ändå se tillbaka på det utan att det gör ont.

Hjärtan brister ibland. Men de växer ihop igen. Kärlek är ett pussel som borde vara rekommenderat från 18 år, och ibland knappt det. Minst ett 6000-bitars pussel är det då alla gånger. Och gud förbannat, det är ett krånligt pussel. Man får testa flera gånger, tänka i nya banor, ta paus för att se nya möjligheter och mönster. Det är omöjligt att alla bitar bara fungerar på första försöket. Det kommer falla bort någon bit, någonting kommer inte passa som man tänkt sig. Men då, får man göra ett nytt försök. Så är det.

Det är så jag måste se mitt flickhjärta, som inte är en flicka längre utan som nu blivit vuxet. Det har saknats pusselbitar, men jag börjar hitta dem. Och nu när de faller på plats, minns jag knappast hur det kändes när den där biten saknades.

Ett brustet flickhjärta växer och blir starkare, det blir helt. Och idag är mitt hjärta helare än på länge. En stor bit har tagit plats där, och det är tillit. Tack min älskling för det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0